Sputnikälskling

Vi har en liten bokklubb på arbetet som läser böcker och träffas över en lunch. När vi träffas nästa vecka gör vi det för att samtala om Sputnikälskling av Haruki Murakami. Någon ville läsa Murakami, jag föreslog Sputnikälskling och nu ser jag fram emot att höra de andras reflektioner. Själv tycker jag den påminner om hans tidiga kärleksroman Norwegian Wood, i det att en berättare beskriver en ung, känslig kvinnas kärlek, som hotar att utplåna henne.

Berättaren, läraren K (en murakamisk passning till Kafka och Processen), älskar Sumire, en ung, begåvad och orolig författare. Sumire älskar sin vän och arbetsgivare Myu, en affärskvinna som är betydligt äldre. Myu har förlorat förmågan att vara närvarande i någon kärlek överhuvudtaget. Myu är Sumires "sputnikälskling", ett smeknamn som kommer sig av att hon en gång råkat kalla Sumires favoritförfattare Jack Keroauc "sputnik" i stället för "beatnik". Myu och Sumire reser till Grekland på semester, och snart får K ett samtal mitt i natten. Det är Myu som ber K enträget att komma dit. Det visar sig att Sumire är försvunnen.

Jag nämner (tjatar om) alltid Murakami när det börjar bli dags att dela ut Nobelpriset för att han har ett speciellt sätt att skriva, ett speciellt universum som är mycket karaktäristiskt. Det inbegriper sådant som alltid nämns om honom som musikalitet och inte minst märkvärdigheter och surrealism. Sputnikälskling innehåller faktiskt inte så mycket märkvärdigheter, utan är ganska realistisk. Sumires försvinnande förblir förvisso en gåta, men försvinnandet kan tolkas på flera sätt och förklaringen behöver inte alls vara särskilt overklig.

Murakamis verklighetsbeskrivningar, det vardagliga och det vemodiga, är istället något av det jag tar med från boken. Och några vackra citat får man alltid med sig från Murakami också såsom; ”Det kändes precis som att jag svalt en mulen himmel.” och inte minst vemodiga betraktelser som exempelvis; ”Varför var det nödvändigt att bli så ensam? När det finns så många människor i världen, och när alla söker något hos andra, varför måste vi då vara ensamma? Av vilken anledning? Snurrar den här planeten runt genom att livnära sig på människors ensamhet?”.

Vissa böcker tar tid att komma in i, så är det inte med Sputnikälskling. Se bilden nedan (lånad från Metrobloggen Niotillfem) som visar hur boken explosionsartat tar sin början. Murakami i högform.