Ibland är det nyttigt att vänta med att skriva en ner sina tankar om en läsupplevelse, ibland är det farligt. När det gäller Mirja Unges debutbok Det var ur munnarna orden kom märker jag när jag ska försöka få ner mina reflektioner just detta. Nyttigt på så sätt att min känslor för boken blivit svalare, med all rätta. Farligt för att har svårt att riktigt erinra mig handlingen, miljöerna, karaktärerna osv..Satte boken så obetydliga avtryck på mig? Ja, faktiskt. Jag hade inget emot att läsa den, men den passerade märkligt obemärkt förbi, det trots att jag gillar Unges uttryckssätt och att barndomsskildringar ofta är väldigt gripande. Problemet är, tror jag, att man som läsare kastas rakt ner i Minnas liv, utan en egentlig början eller slut och utan en tydlig handling. I mitt exemplar, som jag köpte på ett antikvariat i stan, låg en recension av boken från GP september 1998. Den avslutas med orden "en sensationellt säker debut och en roman som kommer att tränga djupt ner i läsaren". Säker javisst, men riktigt på djupet i mig når den inte. Jag föredrar Unge som novellförfattare. Ett par av novellerna i Brorsan är mätt gjorde stort intryck på mig och är noveller som jag burit med mig sedan jag läste den.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar