Lidköpings marathon 2010

Att springa 42 km är alltid en utmaning, men VSM i Lidköping var extra strapatsrikt då himlen fullständigt öppnade sig under loppet. Blixtar och dunder, skyfall och hagel. Enligt Solvikingarnas hemsida så var det bara en löpare i loppet som sade att han tidigare sprungit maraton i sämre väder. Det säger egentligen allt. Vädrets makter var obönhörliga. När jag efter 20 km sprang längs med Vänern vid Framnäsbadet var det som allra värst då det haglade småspik och det gjorde så ont att det knappt gick att hålla ögonen öppna. Därtill att det var som att springa i en enda stor vattenpöl. Marken klarade inte alls svälja skyfallet. Åskan som mullrade över Kålland var majestätisk. Blixtarna var skarpa så att man nästan fick skydda ögonen.

Detta till trots hade jag många magiska stunder ut med banan. Det kommer nog att bli ett av de mest minnesvärda loppen jag sprungit. Banan var oerhört fin, med mycket vattenkontakt (nu tänker jag inte på det som kom uppifrån), en vacker inledningsrunda centralt i Lidköping och mer publik än vad jag trodde. Det var faktiskt väldigt speciellt att springa ett maratonlopp på hemmaplan. Jag sprang med stor glädje i kroppen.

Jag har aldrig brytt mig om kilometermarkering så lite som denna gång. Visst jag såg skyltarna, men mentalt var de oviktiga då jag visste precis hur långt det var kvar ändå i och med att banan gick på min riktiga hemmaplan. Det var också det som gjorde att sista 4–5 kilometrarna kändes rätt så enkla, att springa från Lockörn till Framnäs är ju faktiskt en bagatell, något jag gjort hundratals gånger tidigare.

Alla som har sprungit maraton vet att det finns grader av trötthet, så när jag skriver att egentligen aldrig blev riktigt trött så förstår ni (de som inte sprungit maraton förstår tyvärr inte, allra minst de som sprungit halvmaraton och som fyrkantigt räknar med att maraton är dubbla sträckan) att jag naturligtvis var trött, men ändå inte helt färdig. Det kändes till och med lite lätt mot slutet och jag hade nog orkat en liten bit till i samma tempo, men samtidigt var målsnöret naturligtvis väldigt välkommet där efter 3 timmar och 13 minuters kämpande.

Roligt att NLT uppmärksammade löparfamiljen Sahls bedrifter, med ett reportage. Grattis till brorsan ("kul för honom att vinna någon gång, det händer ju inte så ofta ..." / Torbjörn Sahl i NLT 30 aug) som kom i mål knappa sju minuter före mig och grattis också till min far som tog SM-silver! Jag är väldigt stolt över det vi gjorde i lördags. Det här lever jag länge på.