Schackspelerskan

Schackspelerskan handlar om Eleni. Hon är mor, fru och hotellstäderska. Hon lever ett lugnt och inrutat liv på den grekiska ön Naxos. Under morgontimmarnas arbete på hotellet drömmer hon sig bort till andra världen. Hon fantiserar och fascineras av hotellets besökare. Hon ser i besökarna en frihet som hon själv inte har. En dag när hon städar hos ett franskt par råkar hon välta en schackpjäs. Det blir upptakten till ett nytt intresse och ett nytt liv för Eleni.

Hon vill att hon och hennes man ska kunna umgås på samma sätt som det franska paret, därför köper hon ett schackspel till sin man. Presenten blir en flopp. Mannen vägrar spela. I smyg börjar istället Eleni lära sig spelet tillsammans med en äldre man, och lärare, på ön. När det kommer fram att Eleni börjat spela schack omkullkastas inte bara hennes värld, utan även hennes familjs. För mannen är det enorm skam att hans fru sysslar med sådant. Det är lite absurt att en kvinnas schackspel kan väcka så starka känslor i ett samhälle och få Eleni att bli isolerad och ensam, men schackspelet kan läsas som något annat också. Det handlar om emancipation, om strukturer som omöjliggör för kvinnor (men också män i vissa samhällen) att göra något som bryter mönster, som inte anses lämpligt. Genom att våga gå utanför ramarna, riskera sitt anseende samt vänskap och kärlek, lyckas Eleni bli lyckligare och friare. Modet fascinerar. Jag fascineras också av att Elenis man och omgivning till slut också blir stolta över Elenis självständighet.

En på ytan enkel roman, som rymmer så mycket mer. En mycket stärkande berättelse. Helt i min smak. Schackspelerskan nar nyligen filmatiseras, hoppas den dyker upp på svenska biodukar framöver.

Sputnikälskling

Vi har en liten bokklubb på arbetet som läser böcker och träffas över en lunch. När vi träffas nästa vecka gör vi det för att samtala om Sputnikälskling av Haruki Murakami. Någon ville läsa Murakami, jag föreslog Sputnikälskling och nu ser jag fram emot att höra de andras reflektioner. Själv tycker jag den påminner om hans tidiga kärleksroman Norwegian Wood, i det att en berättare beskriver en ung, känslig kvinnas kärlek, som hotar att utplåna henne.

Berättaren, läraren K (en murakamisk passning till Kafka och Processen), älskar Sumire, en ung, begåvad och orolig författare. Sumire älskar sin vän och arbetsgivare Myu, en affärskvinna som är betydligt äldre. Myu har förlorat förmågan att vara närvarande i någon kärlek överhuvudtaget. Myu är Sumires "sputnikälskling", ett smeknamn som kommer sig av att hon en gång råkat kalla Sumires favoritförfattare Jack Keroauc "sputnik" i stället för "beatnik". Myu och Sumire reser till Grekland på semester, och snart får K ett samtal mitt i natten. Det är Myu som ber K enträget att komma dit. Det visar sig att Sumire är försvunnen.

Jag nämner (tjatar om) alltid Murakami när det börjar bli dags att dela ut Nobelpriset för att han har ett speciellt sätt att skriva, ett speciellt universum som är mycket karaktäristiskt. Det inbegriper sådant som alltid nämns om honom som musikalitet och inte minst märkvärdigheter och surrealism. Sputnikälskling innehåller faktiskt inte så mycket märkvärdigheter, utan är ganska realistisk. Sumires försvinnande förblir förvisso en gåta, men försvinnandet kan tolkas på flera sätt och förklaringen behöver inte alls vara särskilt overklig.

Murakamis verklighetsbeskrivningar, det vardagliga och det vemodiga, är istället något av det jag tar med från boken. Och några vackra citat får man alltid med sig från Murakami också såsom; ”Det kändes precis som att jag svalt en mulen himmel.” och inte minst vemodiga betraktelser som exempelvis; ”Varför var det nödvändigt att bli så ensam? När det finns så många människor i världen, och när alla söker något hos andra, varför måste vi då vara ensamma? Av vilken anledning? Snurrar den här planeten runt genom att livnära sig på människors ensamhet?”.

Vissa böcker tar tid att komma in i, så är det inte med Sputnikälskling. Se bilden nedan (lånad från Metrobloggen Niotillfem) som visar hur boken explosionsartat tar sin början. Murakami i högform.

Kärlekens geografi

Kärlekens geografi skildrar relationen mellan en författare och en sexton år yngre man som i sitt konstnärskap inspirerats av hennes Dagbok. Det är en berättelse om besatthet, om att leva i nuet, om åtrå, om förväntan, om rädslan att bli övergiven, om vänskap och kärlek.

Kärlekens geografi är den tredje boken av Nina Bouraoui som jag läst och precis som hennes andra böcker präglas den av besatthet på randen till det destruktiva, men kanske inte i lika hög grad som hennes andra böcker, där det destruktiva inslaget är mer framträdande.

Jag är inte överförtjust i Bouraouis berättelser, så sett är det lite konstigt att jag återkommer till henne gång på gång, men det finns en direkthet i böckerna som är tilltalande. De blir väldigt närgångna och svåra att komma undan, trots att det ibland är svårt att känna empati med karaktärerna rakt igenom berättelserna.

Vad jag älskade

”Konsthistorikern Leo Hertzberg upptäcker en fantastisk målning av en okänd konstnär på ett galleri i New York. Han köper tavlan och spårar upp dess skapare, Bill Weschler. Detta blir inledningen till en livslång vänskap. Leos berättelse, som spänner över tjugofem år, följer den växande vänskapen mellan hans egen familj och Bills - genom deras nästan jämngamla söners födelse, upplösningen av Bills första äktenskap och de lyckliga åren under hans andra, när de två familjerna bor i samma hus i SoHo och gemensamt hyr ett hus i Vermont under ferierna. Men banden mellan dem och deras hustrur spänns till det yttersta när de drabbas av en svår tragedi, och därtill kommer ett skändligt dubbelspel vars destruktiva konsekvenser de först sent inser. Alltmedan känslan av annalkande hot tilltar ges här ett lysande porträtt av en konstnär. Men Siri Hustvedt skildrar framför allt nära relationer - mellan föräldrar och barn, äkta makar och syskon. Vad jag älskade är ett fascinerande studium i kärlek, förlust och svek.”

Ibland är texten på baksidan så bra att det känns onödigt att lägga till något själv. Beskrivningen ovan borde locka vem som helst att läsa boken. Jag kan kort och gott nöja mig med att stryka under det som sagts ovan, med tillägget att det här var ytterligare en stark läsupplevelse signerad Siri Hustvedt. Vad jag älskade nämns ofta som hennes stora bok och det, mina vänner, säger inte lite.

Det var ur munnarna orden kom

Ibland är det nyttigt att vänta med att skriva en ner sina tankar om en läsupplevelse, ibland är det farligt. När det gäller Mirja Unges debutbok Det var ur munnarna orden kom märker jag när jag ska försöka få ner mina reflektioner just detta. Nyttigt på så sätt att min känslor för boken blivit svalare, med all rätta. Farligt för att har svårt att riktigt erinra mig handlingen, miljöerna, karaktärerna osv..

Satte boken så obetydliga avtryck på mig? Ja, faktiskt. Jag hade inget emot att läsa den, men den passerade märkligt obemärkt förbi, det trots att jag gillar Unges uttryckssätt och att barndomsskildringar ofta är väldigt gripande. Problemet är, tror jag, att man som läsare kastas rakt ner i Minnas liv, utan en egentlig början eller slut och utan en tydlig handling. I mitt exemplar, som jag köpte på ett antikvariat i stan, låg en recension av boken från GP september 1998. Den avslutas med orden "en sensationellt säker debut och en roman som kommer att tränga djupt ner i läsaren". Säker javisst, men riktigt på djupet i mig når den inte. Jag föredrar Unge som novellförfattare. Ett par av novellerna i Brorsan är mätt gjorde stort intryck på mig och är noveller som jag burit med mig sedan jag läste den.

Vem får 2010 års Nobelpris i litteratur?

Klockan 13 idag tillkännages årets Nobelpristagare i litteratur. Här är mina stalltips:

Usa
Joyce Carol Oates (enda kvinnan på min lista)
Don deLillo
Philip Roth

Europa
Cladio Magris
Antonio Tabucchi

Sverige
P-O Enqvist

Mellanöstern
Amos Oz
Adonis

Asien
Haruki Murakami

Och ska jag banta listan något tror jag i tur och ordning på Amos Oz, Adonis eller Antonio Tabucchi. Får jag välja från listan väljer jag i tur och ordning P-O Enqvist, Haruki Murakami eller Amos Oz.

Och framförallt kom ihåg att ifjol lyckades jag pricka rätt.

Lidköpings marathon 2010

Att springa 42 km är alltid en utmaning, men VSM i Lidköping var extra strapatsrikt då himlen fullständigt öppnade sig under loppet. Blixtar och dunder, skyfall och hagel. Enligt Solvikingarnas hemsida så var det bara en löpare i loppet som sade att han tidigare sprungit maraton i sämre väder. Det säger egentligen allt. Vädrets makter var obönhörliga. När jag efter 20 km sprang längs med Vänern vid Framnäsbadet var det som allra värst då det haglade småspik och det gjorde så ont att det knappt gick att hålla ögonen öppna. Därtill att det var som att springa i en enda stor vattenpöl. Marken klarade inte alls svälja skyfallet. Åskan som mullrade över Kålland var majestätisk. Blixtarna var skarpa så att man nästan fick skydda ögonen.

Detta till trots hade jag många magiska stunder ut med banan. Det kommer nog att bli ett av de mest minnesvärda loppen jag sprungit. Banan var oerhört fin, med mycket vattenkontakt (nu tänker jag inte på det som kom uppifrån), en vacker inledningsrunda centralt i Lidköping och mer publik än vad jag trodde. Det var faktiskt väldigt speciellt att springa ett maratonlopp på hemmaplan. Jag sprang med stor glädje i kroppen.

Jag har aldrig brytt mig om kilometermarkering så lite som denna gång. Visst jag såg skyltarna, men mentalt var de oviktiga då jag visste precis hur långt det var kvar ändå i och med att banan gick på min riktiga hemmaplan. Det var också det som gjorde att sista 4–5 kilometrarna kändes rätt så enkla, att springa från Lockörn till Framnäs är ju faktiskt en bagatell, något jag gjort hundratals gånger tidigare.

Alla som har sprungit maraton vet att det finns grader av trötthet, så när jag skriver att egentligen aldrig blev riktigt trött så förstår ni (de som inte sprungit maraton förstår tyvärr inte, allra minst de som sprungit halvmaraton och som fyrkantigt räknar med att maraton är dubbla sträckan) att jag naturligtvis var trött, men ändå inte helt färdig. Det kändes till och med lite lätt mot slutet och jag hade nog orkat en liten bit till i samma tempo, men samtidigt var målsnöret naturligtvis väldigt välkommet där efter 3 timmar och 13 minuters kämpande.

Roligt att NLT uppmärksammade löparfamiljen Sahls bedrifter, med ett reportage. Grattis till brorsan ("kul för honom att vinna någon gång, det händer ju inte så ofta ..." / Torbjörn Sahl i NLT 30 aug) som kom i mål knappa sju minuter före mig och grattis också till min far som tog SM-silver! Jag är väldigt stolt över det vi gjorde i lördags. Det här lever jag länge på.